TO THE WILD THINGS

Just fucking listen to yourself, bitch. Veckan i sammanfattning: Kaos. Hetta. Apati. Undertryckta känslor. Att göra det som är fel för att man vill. Förstörelse. Blod. Älskade människor och underbara vänner. Vår. Förvirring. Ståndaktighet. Att balansera på en tunn lina är så fruktansvärt svårt så det är inte märkligt att en del faller.

Just fucking listen to yourself, bitch.

Veckan i sammanfattning: Kaos. Hetta. Apati. Undertryckta känslor. Att göra det som är fel för att man vill. Förstörelse. Blod. Älskade människor och underbara vänner. Vår. Förvirring. Ståndaktighet.

Att balansera på en tunn lina är så fruktansvärt svårt så det är inte märkligt att en del faller.

Depression is humiliating. It turns intelligent, kind people into zombies who can’t wash a dish or change their socks. It affects the ability to think clearly, to feel anything, to ascribe value to your children, your lifelong passions, your relative good fortune. It scoops out your normal healthy ability to cope with bad days and bad news, and replaces it with an unrecognizable sludge that finds no pleasure, no delight, no point in anything outside of bed. You alienate your friends because you can’t comport yourself socially, you risk your job because you can’t concentrate, you live in moderate squalor because you have no energy to stand up, let alone take out the garbage. You become pathetic and you know it. And you have no capacity to stop the downward plunge. You have no perspective, no emotional reserves, no faith that it will get better. So you feel guilty and ashamed of your inability to deal with life like a regular human, which exacerbates the depression and the isolation. If you’ve never been depressed, thank your lucky stars and back off the folks who take a pill so they can make eye contact with the grocery store cashier. No one on earth would choose the nightmare of depression over an averagely turbulent normal life.
It’s not an incapacity to cope with day to day living in the modern world. It’s an incapacity to function. At all. If you and your loved ones have been spared, every blessing to you. If depression has taken root in you or your loved ones, every blessing to you, too. No one chooses it. No one deserves it. It runs in families, it ruins families. You cannot imagine what it takes to feign normalcy, to show up to work, to make a dentist appointment, to pay bills, to walk your dog, to return library books on time, to keep enough toilet paper on hand, when you are exerting most of your capacity on trying not to kill yourself. Depression is real. Just because you’ve never had it doesn’t make it imaginary. Compassion is also real. And a depressed person may cling desperately to it until they are out of the woods and they may remember your compassion for the rest of their lives as a force greater than their depression. Have a heart. Judge not lest ye be judged.

Gode gud som är i himlen låt mig bli bra normal frisk och glad sådär som alla människor vill ha en. Låt mig kunna äta som de flesta människor faktiskt gör faktiskt ganska ofta och låt mig aldrig mer ryckas med av den där sjukdomen. Gode gud som är i himlen låt mig sona mina tidigare synder och låt inte konsekvenserna av dem bli för hårda. Gode gud som är i himlen låt mig kunna hela min kropp, reparera skadorna så att de inte blir eviga. Gode gud som är i himlen jag vill inte skada mig själv mer, inte på något sätt. Amen.

Gode gud som är i himlen låt mig bli bra normal frisk och glad sådär som alla människor vill ha en. Låt mig kunna äta som de flesta människor faktiskt gör faktiskt ganska ofta och låt mig aldrig mer ryckas med av den där sjukdomen. Gode gud som är i himlen låt mig sona mina tidigare synder och låt inte konsekvenserna av dem bli för hårda. Gode gud som är i himlen låt mig kunna hela min kropp, reparera skadorna så att de inte blir eviga. Gode gud som är i himlen jag vill inte skada mig själv mer, inte på något sätt. Amen.

Vi läser om buddhismen; om livstörst. Först när man lyckas släcka sin livstörst, när man lyckas frigöra sig från allt det som håller en fast vid existensen, kan man uppnå det högsta stadiet och den sanna lyckan. Att släcka livstörsten handlar inte om att försaka allt i livet, om att leva i askes och i eremitskap; det handlar om måttfullhet. Om balans. Om att inte gå till ytterligheter. Min livstörst måste vara fruktansvärt stor. Jag går ständigt till ytterligheter. Jag vet precis till vad det går att härleda. Det är en cirkel, för anledningen till att jag har en så stark livstörst är egentligen livstörsten själv. En gång kom jag nära, i alla fall närmre, till att släcka ned den där törsten, men sedan dess har jag tappat balansen både en och två gånger och nu vet jag faktiskt inte riktigt vad det är jag gör med mitt liv. Mycket är lycka och glädje, men så finns det där andra. Det här med HÄLSAN. Med kroppen, livet, allt det där man ska vara rädd om. Jag har varit så fruktansvärt ovarsam. Just nu tänker jag att det inte gör något, hellre detta än ett tomt ingenting, men tänk om jag ändrar mig i framtiden? Tänk om jag vill ha kvar min kropp i gott skick, vill använda den, inte vill ha slitit ut mig i förväg? Så idiotiska val som sliter så idiotiskt. Livstörsten livstörsten fuck you.

Vi läser om buddhismen; om livstörst. Först när man lyckas släcka sin livstörst, när man lyckas frigöra sig från allt det som håller en fast vid existensen, kan man uppnå det högsta stadiet och den sanna lyckan. Att släcka livstörsten handlar inte om att försaka allt i livet, om att leva i askes och i eremitskap; det handlar om måttfullhet. Om balans. Om att inte gå till ytterligheter.

Min livstörst måste vara fruktansvärt stor. Jag går ständigt till ytterligheter. Jag vet precis till vad det går att härleda. Det är en cirkel, för anledningen till att jag har en så stark livstörst är egentligen livstörsten själv. En gång kom jag nära, i alla fall närmre, till att släcka ned den där törsten, men sedan dess har jag tappat balansen både en och två gånger och nu vet jag faktiskt inte riktigt vad det är jag gör med mitt liv. Mycket är lycka och glädje, men så finns det där andra.

Det här med HÄLSAN. Med kroppen, livet, allt det där man ska vara rädd om. Jag har varit så fruktansvärt ovarsam. Just nu tänker jag att det inte gör något, hellre detta än ett tomt ingenting, men tänk om jag ändrar mig i framtiden? Tänk om jag vill ha kvar min kropp i gott skick, vill använda den, inte vill ha slitit ut mig i förväg? Så idiotiska val som sliter så idiotiskt. Livstörsten livstörsten fuck you.

Jag kan vara så fruktansvärt rädd för människor. Det finns en del - ett fåtal. Dem vågar jag lita på och dem vågar jag ge en plats i mitt liv och släppa in. Alla andra kan jag inte, och jag kommer bara inte ifrån det, låta bli att ständigt snegla misstänksamt på och aldrig våga lita på. Jag är rädd för att de ska lära känna mig, jag är rädd för att de ska nudda vid mig och min existens. Jag är rädd för att de ska döma mig, inte för domen i sig men för vad den skulle kunna innebära för mitt liv. Jag är rädd för att kliva ut bland människorna och totalt tappa fotfästet, halka runt som på hal is. Det svåraste jag kan tänka mig just nu är att släppa taget om min ensamhet.

Jag kan vara så fruktansvärt rädd för människor.

Det finns en del - ett fåtal. Dem vågar jag lita på och dem vågar jag ge en plats i mitt liv och släppa in. Alla andra kan jag inte, och jag kommer bara inte ifrån det, låta bli att ständigt snegla misstänksamt på och aldrig våga lita på. Jag är rädd för att de ska lära känna mig, jag är rädd för att de ska nudda vid mig och min existens. Jag är rädd för att de ska döma mig, inte för domen i sig men för vad den skulle kunna innebära för mitt liv. Jag är rädd för att kliva ut bland människorna och totalt tappa fotfästet, halka runt som på hal is. Det svåraste jag kan tänka mig just nu är att släppa taget om min ensamhet.

Projekt Uppryckning. Det är mycket banalt och tramsigt, men ibland hjälper det att måla naglarna svarta och överösa sig med silversmycken för att det, i alla fall tillfälligt, ska kännas bättre. Och tillfälligt får duga för nu.

Projekt Uppryckning.

Det är mycket banalt och tramsigt, men ibland hjälper det att måla naglarna svarta och överösa sig med silversmycken för att det, i alla fall tillfälligt, ska kännas bättre. Och tillfälligt får duga för nu.

Motar dödsångesten med Cesaria Evora. Värme och heta rytmer mot den kalla handen som pressar ihop hjärtat. Fast, nej. Jag har aldrig varit rädd för döden; bara livet. Liksom jag aldrig har tvivlat på min tro; bara på människorna och verkligheten.

Motar dödsångesten med Cesaria Evora. Värme och heta rytmer mot den kalla handen som pressar ihop hjärtat.

Fast, nej. Jag har aldrig varit rädd för döden; bara livet.

Liksom jag aldrig har tvivlat på min tro; bara på människorna och verkligheten.

Jag är nog störd. Där finns någon störning, åkomma, som jag aldrig kommer ifrån, tusan också. Hejdå, adieu, vinkar jag och försöker springa in i mörkret igen. Gång på gång på gång. Jag kan inte det här.

Jag är nog störd. Där finns någon störning, åkomma, som jag aldrig kommer ifrån, tusan också. Hejdå, adieu, vinkar jag och försöker springa in i mörkret igen. Gång på gång på gång. Jag kan inte det här.

Ibland så, ibland känner man att man kanske borde tygla sig lite och sluta storma runt så fruktansvärt mycket. När man ser framför sig hur ett gigantiskt moln av kaos är på väg mot en. När man inte har tid för kaos, och faktiskt inte heller någon lust att orsaka kaos. En sak som jag tycker är svårt med livet är att det ständigt flätas in i andras liv, och att man aldrig kan stå helt fristående från någon annan. Mina handlingar påverkar människor - hur mycket jag än vill leva si eller så måste jag göra valet om jag är villig att betala priset, vad det priset än må vara. En del människor kan kanske bara köra på, se till sina egna intressen och aldrig oroa sig över vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Ibland önskar jag att jag var lite mer så. Men åh, det är jag ju inte. Jag är flickan som vill göra alla glada. Samtidigt …

Ibland så, ibland känner man att man kanske borde tygla sig lite och sluta storma runt så fruktansvärt mycket. När man ser framför sig hur ett gigantiskt moln av kaos är på väg mot en. När man inte har tid för kaos, och faktiskt inte heller någon lust att orsaka kaos. En sak som jag tycker är svårt med livet är att det ständigt flätas in i andras liv, och att man aldrig kan stå helt fristående från någon annan. Mina handlingar påverkar människor - hur mycket jag än vill leva si eller så måste jag göra valet om jag är villig att betala priset, vad det priset än må vara. En del människor kan kanske bara köra på, se till sina egna intressen och aldrig oroa sig över vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Ibland önskar jag att jag var lite mer så. Men åh, det är jag ju inte. Jag är flickan som vill göra alla glada.

Samtidigt …